Ett par sanningens ord
Så fort man kommit någonstans, kanske dit man velat eller är på god väg är det inte helt enkelt att vara glad över det då man absolut inte bör säga det högt. Hela tiden ska man tänka på andra och deras åsikter, det gör faktiskt ganska ont att inte få vara glad över något man kämpat för, bara för att man ska tillfredsställa andras missnöje genom att vara tyst och ödmjuk. Ibland får jag nypa mig i armen för att inse vart jag faktiskt hamnat, och jag insåg precis att jag fortfarande inte har fått skrika rakt ut av lycka eller fått lägga en skrytmacka med stolthet över hur bra jag faktiskt tycker att jag är. Ja fuck you jantelag, jag råkar tycka att just jag är ganska bra och är stolt över det dessutom. Så här om någonstans, här på min egen blogg är det fan dags att heja lite på mig själv. Jag är "endast" trettio år gammal, har fått chansen att öppna och driva en av Skandinaviens största agenturer, vara med och anställa de personer jag vill ha med i mitt team, hittat mina egna lokaler och bygger själv upp ett företag efter hur jag vill arbeta. Endast trettio år gammal har JAG fått förtroendet att driva ett stort företag. Dessutom inom ett område jag älskar. Jag går till jobbet varje dag och känner FAN vad kul det ska bli idag och varje kväll när jag ska gå hem hittar jag nästan på ursäkter för att få stanna kvar på jobbet. Men i all denna glädje får jag allt för ofta kommentarer som, ” Men lätt för dig och säga som har ett jobb du älskar" eller ”Jag hade väl också kunnat jobba 24-7 utan att klaga om jag hade haft ditt jobb”. Detta kan göra mig så arg, tro mig, jag har slitit i TOLV år för att komma hit. Jag pluggade tre år på en yrkesutbildning där jag skaffade mig härliga CSN lån för att sedan slita och jobba GRATIS som assistent inprincip dygnet runt i flera år åt olika fotografer och tv-produktioner samtidigt som jag jobbade nätterna som bartender och hoppade in extra som servitris och även på dagis för att dryga ut kassan och överhuvudtaget överleva. Samtidigt försökte jag även bygga upp en egen kundkrets som fotograf och ta egna jobb när tiden tillät. Jag började som lärling på en peopleagentur och hade 10 000sek i lön FÖRE SKATT och levde så under två år bara för att lära mig samtidigt som jag varenda helg jobbade extra i både butik och bar. I flera år jobbade jag 7dagar i veckan och det på två olika jobb per dag och ändå tjänade jag inte ens in till min egen hyra. Mitt i allt detta bodde man i andrahandslägenheter eller inneboende och flyttade nästan vart tredje månad vilket bara det är ganska utmattande. Och detta är bara början i ledet av "slitår". Jag behöver inte gå in på mer detaljer, men jag om någon har jobbat för att komma dig jag är idag och jag tycker jag kan förtjäna att faktiskt sitta här och nu BARA jobba 9 kontorstimmar om dagen med en arbetspliktig dygnet-runt-jour där jag finns tillgänglig dygnets alla timmar alla dagar året runt. Även om jag kommit dit jag vill idag betyder det inte att jag fortfarande sliter, att driva ett företag, arbeta med kreatörer jorden runt i olika tidzoner som alla är stressade och hela tiden vill man ska leverera dem det bästa innebär otroligt mycket jobb och utan vilja att leverera och en stor dos passion hade jag aldrig klarat det. Så är man inte villig att kämpa från start kommer det ändå aldrig att hålla i längden och klagar du på att du får börja med att gå ut med soporna i en assistenttjänst är nog inte verkligheten när du nått ditt mål längre fram vad du hade väntat dig och sökandet på att någonsin bli nöjd är neverending. Början till att förändra det du är missnöjd med ligger hos dig själv och det är helt upp till dig själv vilken nivå du är redo att kämpa för. Vi alla kämpar för olika saker och undervärdera aldrig någon annans kamp! Vi borde heja på, imponeras och inspireras mer av varann istället.
FOLLOW ME ON INSTAGRAM @idabobbo